Vad är det som saknas? - Förmågan att se mina gränser

De sista åren har jag fått lära mig att mina energireserver inte är outsinliga. Jag vill vara så oerhört mycket. Jag vill göra så oerhört mycket. Jag är, enligt den professionella världen, ett typiskt exempel på en överpresterande personlighet. Om någon nämner något som borde göras, eller om jag ser att något borde ha gjorts, så lägger jag på mig själv att ordna det. Jag har alltid orkat göra lite mer och jag har aldrig litat på att någon annan tar vid om jag låter bli. Trötthet och energibrist har för mig varit känslor som jag ska skjuta undan. Jag vilar sen, har jag alltid tänkt, jag ska bara ...

Men så kom dagen när energin tog slut. Dagen när min hjärna började stänga av. Jag kunde gå från min chefs skrivbord med en uppmaning om något jag skulle göra och glömma bort det på väg till min arbetsplats. Jag glömde inloggningsuppgifterna till min dator. Jag kunde glömma svänga av vid rätt avfart när jag skulle hem. Det blev omöjligt att koncentrera sig. Min hjärna hade helt enkelt fått nog av mitt Alfons Åbergande och jag blev sjuksriven för uttmattningsdepression.

"Att gå in i väggen" är faktiskt en mycket passande beskrivning. Det är så det känns när energin tar slut och det tar tvärstopp. Jag har varit nära den där väggen några gånger. Jag har då tyckt att jag bara måste se till att hitta dörren. Jag har sett det som att jag ska fortsätta göra precis lika mycket som tidigare (eller mer) men på ett sätt som gör att det tar mindre energi. Det gick aldrig upp för mig att jag kanske skulle se det som att det var dags att göra lite mindre. Att jag i stället för att försöka mig på en Mora Träsk-teknik kring väggen, helt enkelt borde backa och erkänna för mig själv att den fanns där, att det var min gräns. Jag hoppas att jag kommer lära mig att se mina begränsningar den här gången. För som sagt, jag vill göra så mycket och jag vill vara så mycket.

/Tuva

Vad är det som saknas - inte känsloargument i allafall

När människor köper SD:s retorik och diskuterar flyktingpolitik med oss som tillhör så kallade PK-vänstern eller mångkulturälskarna brukar de anklaga oss för att använda känsloargument. De talar om gigantiska kostnader, klappar sig själva på axeln och framhåller att det minsann är de som står för hårda fakta i debatten, medan vi tillsammans med PK-Media vill dölja sanningen och sprida lögner. De menar ofta att vi vill sälja ut välfärden för att spela barmhärtiga samariter. Vi anklagas för att vilja ta hand om människor från andra länder men att strunta i våra egna äldre. Vi utmålas som hotet för Sveriges och svenskarnas framtid. Jag hävdar att de som använder känsloargument i denna debatt till stor del är SD och deras mer eller mindre extrema anhängare. Se bara kommentarerna efter detta avpixlatinlägg!

Eftersom jag är ekonom och gillar så kallade hårda fakta skulle jag vilja be er som inte redan gjort det att läsa Magnus Betnérs text om vad invandringen till Sverige kostar - för det är faktiskt inte alls så mycket som det hävdas. Ett av de stora felen som görs i debatten är att man blandar ihop utgifter med kostnader. Det stämmer att det finns utgifter i det svenska samhället som kan härledas till invandrare och flyktingar. Jag har inte tid eller plats att ta upp alla, men vi tar asylsökande och två utgifter som exempel. Till att börja med finns det något som heter dagersättning för de asylsökande som kommer hit utan pengar och som inte har arbete. Dessutom får asylsökande tak över huvudet.

Vi kan börja med tak över huvudet. Som asylsökande har du rätt till en säng, är du ensamstående får du räkna med att dela rum med andra. Har du familj har ni rätt att få bo i ett eget rum. Befinner sig rummet i en lägenhet får du däremot vara beredd att dela lägenheten med andra. Känslomässigt tycker jag att det är ett problem och vill poängtera att jag själv inte hade varit förtjust i att dela rum med okända människor. Men strunta i känsloargumentet - ta den rena kostnaden. Det är sant att lägenheten kostar pengar. Men vi bortser än en gång från känsloargumentet, även det som får SD m.fl. att vilja skrika: Kolla det kostar skitmycket, de får ju bo gratis!!! - Vi tar istället hänsyn till det faktum att boendet ofta ligger i en del av en kommun där man inte kunnat hyra ut lägenheter - betänk även att många kommuner idag faktiskt har rivit miljonprogram-hus för att de inte kunnat hyras ut. Denna lägenhet hyrs nu av migrationsverket. Migrationsverket betalar hyra till det kommunala bostadsbolaget. Det är alltså inte en kostnad eftersom pengarna hamnar hos kommunen, det vill säga oss.

Och så har vi den där dagersättningen. Först börjar vi med att fastställa hur hög den är. Min exempelfamilj består av sex personer. Två vuxna personer och deras fyra barn som är 1,5 år, 3 år, 6 år och 8 år gamla. De har rätt till en dagersättning som motsvarar 7440kr i månaden. Denna ersättning fastslogs 1994 och har därefter inte ändrats trots att KPI stigit med 26,6% under samma tidsperiod. Den ska räcka till mat, kläder, hygien, sjukvård mm. Betänk även att flyktingar ofta kommer till Sverige med minimalt med ägodelar. De har alltså ingenting och måste skaffa allt på nytt. Om vi jämför med vad en svensk medborgare med samma familjesammansättning skulle få i försörjningsstöd (utan hyra) blir det 14480kr för sex personer. Det är inte heller högt och den känslomässiga delen av mig vill säga "Men för i helvete!". Fast det gör jag inte. Jag vill istället förklara att denna så kallade kostnad inte heller är en kostnad. 7440kr räcker inte till att lägga på hög. Det räcker inte ens till att täcka upp socialbidrags-/försörjningstödsnormen för livsmedel och hygien. Dessa pengar går alltså tillbaka till samhället i direkt form av moms, i indirekt form av bidrag till löner, material, vinst etc i de företag de handlar. Dessa företag betalar dessutom in skatt på lön och vinst. Pengarna går tillbaka till samhället, människor får jobb och samtidigt får andra människor skydd.

Se där! Hårda fakta och ett känslomässigt slut. Jag personligen är stolt över att vi tar ansvar. Är du?

/Tuva

Vad är det som saknas? Nästan allt!

Min man och jag har nyligen fått en syrisk familj som vänner. De flydde från Syrien den 1/9 och har tagit sig hit med sina fyra döttrar som är mellan 1,5 och 8 år gamla. I över två dygn gick de till fots för att komma till gränsen. De vågade inte stanna länge och vila, överallt runt dem hördes skottlossning. De lyckades ta sig till mötesplatsen och den lastbil som skulle ta dem vidare. Elva dygn senare kom de hit. Elva dygn tillbringade de gömda i en lastbil. När mannen i familjen berättar om det, säger han att det var svårt, men att det var bra ändå eftersom ingen sköt på dem.

Strax över en vecka har de varit här. Att fråga vad som saknas dem ... Det känns nästan alltför stort. Allt saknas dem. De saknar sin familj och sina vänner, de saknar huset de bodde i och som har bombats sönder. De saknar skola och arbetet i företaget de hade. Men det som de saknar mest är kommunikation.
Mannen förklarar på stapplande engelska och teckenspråk att han måste lära sig svenska fort. Han ser förtvivlad ut när han visar att utan språk, utan möjlighet att kommunicera, blir han knäpp. Och hur ska han kunna hjälpa sin fru och sina döttrar om han inte kan prata svenska?

De bor nu på en flyktinganläggning i en liten by i småland. Tapeterna täcker knappt väggarna. De enda möbler som finns är några stolar, ett rangligt bord och några sängar. Allt är kalt och grått. Ändå är de så tacksamma för hur de har mottagits. De säger att svenskarna är ett vänligt folk.

Jag som ser vad som saknas kan inte låta bli att skämmas. Jag vill hjälpa dem och de andra som kommer hit. Jag vill hjälpa dem att få information om Sverige på ett språk de förstår, information om hur de ska klara sig i samhället de hamnat. Jag vill ta migrationsverket i örat som skickar ut en kallelse på SVENSKA (?!) om att de ska befinna sig i Malmö om en knapp månad för intervju - hur var det tänkt att de skulle förstå? Jag vill ge de som är nya i Sverige en drägligare tillvaro.

Min man startade en twittertråd under taggen #nyisverige. Följ den om ni vill veta lite mer. Eftersom den väckte frågor och tankar till liv om hur man kan hjälpa, startade vi även ett forum. Det är till för oss som vill göra mer, som vill diskutera fram lösningar. Ni är välkomna att bli medlemmar om ni vill bidra med ena tankar. Adressen är http://nyisverige.forum24.se

Det är så mycket som saknas. Men vi kan hjälpa till så det åtminstone saknas lite mindre.
/Tuva

Vad är det som saknas - helhetstanken

Vad är det som saknas när Sverigedemokrater och deras mer eller mindre extrema sympatisörer pratar om assimilering som något gott och integration som något ont? Jag skulle önska att det bara är ordförståelsen som brister. Dessvärre är det nog inte fallet, men vi kan börja där. Enligt SAOB är betydelsen av de två orden som följer:

ASSIMILERA 1) upptaga o. ombilda (ngt) till likhet med förut befintligt material.

INTEGRERA 1) fullständiga, göra fullständig, göra till ett helt.

För mig säger det mycket om vad det är som saknas. Jag tolkar det som att det saknas vilja att utvecklas. Man vill att det ska se likadant ut som det gjorde när man en gång kände sig trygg, ingenting ska komma utifrån och förändra. Om något ändå ska komma utifrån så ska det assimileras, det vill säga ombildas, till att se precis likadant ut. Man vill att världen, åtminstone den del av världen som befinner sig inom Sveriges gränser, ska vara statisk. Detta blir tydligt när man läser på SD's principprogram. Det som däremot verkar finnas i överflöd är rädsla. Rädsla för det som är nytt, för det som är annorlunda och för det man inte förstår.

Image:  www.freedigitalphotos.net 

Jag tillhör dem som tror att vi blir starkare tillsammans. Jag ser mångkultur som något positivt eftersom jag tror att vi kan lära mycket av varandra. Men jag tycker också att det är uppenbart att det finns något annat som saknas innan vi kan göra samhället fullständigt och helt. Det saknas förståelse. Det saknas en vilja att se anledningen till de rädslor som tar sig allt mer extrema uttryck. Det saknas en politik som ger individen OCH kollektivet möjlighet att utvecklas. Det saknas trygghet, välfärd och framtidstro. Jag argumenterar gärna med Sverigedemokrater, men jag är medveten om att deras framgång är ett symptom på en politik och ett samhälle som inte fungerar. Ett samhälle som har lärt oss att ha syndabockar. Steget från att skylla allt på sjukskrivna och arbetslösa till att skylla allt på invandrare - det är inte långt.

Vad är det som saknas?

Jag tar ett djupt andetag och nystartar mitt nystartade bloggande. Mitt twittrande under namnet @Tulalej har fått mig att tänka mycket de senaste veckorna och en fråga jag ställer mig är vad det är som saknas. Jag tror jag börjar med Per Ström:

Vad är det som saknas när en skara män känner sig kränkta av att människor kallar sig feminister? Ta till exempel Per Ström som i oändlighet debatterar för att svenska män är utsatta för en diskriminering likt den som apartheid i Sydafrika utsatte svarta för. Han kallar sig jämställdist  och säger sig vilja värna jämställdhet (se hans egen beskrivning på Genusnytt). Jag önskar att han ville det. Men i hans listande av saker som diskriminerar män saknas en nyanserad diskussion om bakgrunden. Han avfärdar maktstrukturer som hittepå och anser sig vara vetenskaplig eftersom han bara granskar skrivna fakta. (Zolfagary Vs. Per Ström i Nyhetsmorgon). Det är synd. Han anser att jämställdhet är att ge alla samma grundförutsättningar. Det är en fin tanke rent ytligt. Tyvärr stannar det där, för han vill inte åstadkomma jämställdhet. Enligt Per Ström är nämligen ett jämställt utfall inte intressant, utan han strävar endast efter jämställda förutsättningar. Det som saknas, Per Ström, är allra minst en helhetssyn.

Att starta en blogg och hitta ett namn

När jag väl bestämde mig för att blogga igen insåg jag att bloggen bör ha ett namn. Eller faktiskt måste ha ett namn, för annars kan man inte starta bloggkontot. Men hur väljer man det och varför? Ska det vara ens eget namn, rätt och slätt? Ska det vara putslustigt? Seriöst? Långt eller kort? Jag valde, efter mycket om och några men, namnet "En Tuva bland andra tuvor". För det är ju det jag är. Numera är antalet andra Tuvor dessutom betydligt fler än de var.

Som tolvåring gjorde jag en namnsökning på ett museum i Stockholm. Det fanns då tjugoen personer som hade Tuva som tilltalsnamn. Att vi är betydligt fler nu än då, det visste jag. Men hur många är vi? Jag knappade in adressen till Namnsök på SCB.se och fick svaret: I dag är antalet personer med tilltalsnamnet Tuva fyratusentvåhundrafjorton stycken. Jag var alltså betydligt mer speciell som tolvåring än som trettiosexåring -  vilket stämmer rätt väl överrens med min självuppfattning. Välkomna hit om ni orkar och vill och vågar.

Puss!

/Tuva, rätt och slätt