Vad är det som saknas? - Förmågan att se mina gränser

De sista åren har jag fått lära mig att mina energireserver inte är outsinliga. Jag vill vara så oerhört mycket. Jag vill göra så oerhört mycket. Jag är, enligt den professionella världen, ett typiskt exempel på en överpresterande personlighet. Om någon nämner något som borde göras, eller om jag ser att något borde ha gjorts, så lägger jag på mig själv att ordna det. Jag har alltid orkat göra lite mer och jag har aldrig litat på att någon annan tar vid om jag låter bli. Trötthet och energibrist har för mig varit känslor som jag ska skjuta undan. Jag vilar sen, har jag alltid tänkt, jag ska bara ...

Men så kom dagen när energin tog slut. Dagen när min hjärna började stänga av. Jag kunde gå från min chefs skrivbord med en uppmaning om något jag skulle göra och glömma bort det på väg till min arbetsplats. Jag glömde inloggningsuppgifterna till min dator. Jag kunde glömma svänga av vid rätt avfart när jag skulle hem. Det blev omöjligt att koncentrera sig. Min hjärna hade helt enkelt fått nog av mitt Alfons Åbergande och jag blev sjuksriven för uttmattningsdepression.

"Att gå in i väggen" är faktiskt en mycket passande beskrivning. Det är så det känns när energin tar slut och det tar tvärstopp. Jag har varit nära den där väggen några gånger. Jag har då tyckt att jag bara måste se till att hitta dörren. Jag har sett det som att jag ska fortsätta göra precis lika mycket som tidigare (eller mer) men på ett sätt som gör att det tar mindre energi. Det gick aldrig upp för mig att jag kanske skulle se det som att det var dags att göra lite mindre. Att jag i stället för att försöka mig på en Mora Träsk-teknik kring väggen, helt enkelt borde backa och erkänna för mig själv att den fanns där, att det var min gräns. Jag hoppas att jag kommer lära mig att se mina begränsningar den här gången. För som sagt, jag vill göra så mycket och jag vill vara så mycket.

/Tuva